frokenbrage

Varför ska det vara så svårt för andra att erkänna att de gjort fel?
Varför kan de inte se bortom sina misstag?
Vad händer med det som är efterskalvet?
Varför är det alltid så att det är andra som får städar upp?

Jag har funderat. Varifrån kommer rädslan för att det ska vara fel att prata med någon om allt som snurrar runt i dina tankar? Jag har delat med mig av mina tankar/funderinga/frustration till andra runt om mig och jag är ingen konstig person för det. Jag pratar med mina närmaste men också med psykologer och kurator. Det är faktiskt skönt att höra vad någon utomstående som inte har någon relation till diskutionen, vad han/hon tänker och tycker. De kan ställa motfrågor som ingen annan kan utifrån deras perspektiv. De kan vända och vrida på diskutionen och se utifrån alla vinklar. Oftast låser man sitt sinne på en vinkel och håller fast vid den. Då kan det vara skönt att prata med någon som har nyckel till alla vinklar och kan öppna dem och stänga dem som de vill.

Jag förstår inte vad andra ser i att man alltid ska hålla allt för sig själv. Hur ska man kunna få hjälp och råd om man inte kan öppna sig för någon? Det är inte fel att prata med någon annan. Du är inget missfoster bara för att tar hjälp av två händer till.

Du kan inte alltid vara en enmans arme.

Nos vemos Tea